Med det här inlägget startar vi upp bloggen igen inför den kommande uppgiften: att skriva en krönika. Läs instruktionerna här.

Bloggare och läsare, det var ett tag sedan!

Eller snarare: det var ett tag sedan i bloggform, i fysisk form träffades vi skribenter för ett par timmar sen ;) Men nu ska vi inte gå in på det: för det är dags att börja återuppliva våra väldigt trevliga samtal!

Nytt inlägg…

Vi pratade ju om att lägga upp ett inlägg där vi kan diskutera Det skvallarande hjärtat av Edgar Allan Poe i förhållande till romanen som hela den här bloggen handlar om: Bestiarium av Mare Kandre. För att förbereda oss inför krönikan. Så nu har jag lagt upp det inlägget.

… och en ny kategori

Jag har ingen aning om hur omfattande den här diskussionen kommer att bli, om det behövs flera inlägg eller inte, men jag skapade en kategori också för säkerhets skull. Den iden fick jag efter att ha sett att Rebecka Gustafson , en av våra klasskamrater som bloggar om Frankenstein, har gjort just det.

Nu ska jag läsa igenom Poes historia så hörs vi snart igen!

/Camilla

Comments 11 Comments »

har ändrat inställningarna på bloggen så nu är det bara att sätta igång igen. Ni kan om ni vill blogga om frågeställningen gemensamt och på så sätt hjälpa till att gemensamt skapa teorier kring likheter mellan Kandres roman och Poes novell Det kvallrande hjärtat.

Er tes är ganska grov:

  • Bestiarium och Poe = SANT?

så tänk på att justera den så att den blir mer precis, och krönikan är i sin form personlig och väger både argument för och mot tesen.

Era krönikor ska läggas upp som statiska sidor, tänk på rubriksättningen…

Mottagare är bara Kristina, och ingen annan för att det ska vara tydligt och lätt att identifiera mottagargruppen.

K

Comments No Comments »

Vad ni är bra på att blogga, bra på webbanpassningar, intressanta inlägg, spännande teorier. Jag gillar er blogg skarpt!

K

Comments No Comments »

I början är Doré en livsföraktande cyniker. Så småningom börjar han dock att uppskatta livet. Hur är detta egentligen möjligt?

När jag först började läsa romanen Bestiarium häpnade jag över huvudkaraktären Dorés inneboende förakt för såväl livet som människor. En av de saker som gav uttryck för hans människohat är sättet han beskrev personer i sin omgivning.

”Att vakna upp till ännu en tröstlös dag i detta påvert möblera råkalla hyresrum och dessutom från första stund ha Nanerls fula anlete hängandes bara någon millimeter över sig, var mer än vad Doré mäktade med. /…/ En stråle utandningsluft träffade honom i ansiktet och den var het som gas, av lukten att döma hade hon nyss inmundigat en bit kokt lamm, några potatisar och möjligen också lite te; han såg tydligt framför sig hur alltsammans låg och sjöd i buken på henne och blotta tanken på detta fyllde honom med sådan avsky och vämjelse att han slet åt sig armen och knuffade ifrån sig henne.” (Kandre, ”Bestiarium”, s. 11)

Jag kunde inte tolka Dorés hänsynslöst uppriktiga redogörelse av omständigheterna kring hans uppvaknande på ett annat sätt än att han faktiskt hatade människor. En obotlig cyniker av sällan skådat slag tänkte jag när jag läste detta. Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att Doré senare i boken skulle omvandlas till en hängiven romantiker, något som skulle komma att visa sig vara fallet.

Som jag nämnde i början så var det inte bara människor som Doré föraktade utan även livet i stort. Här kommer ett citat som ger läsaren en fingervisning om varför Doré inte är särskilt förtjust i livet.

”Varje dag samma sak, alltid detta; vakna, äta, stappla fram genom gränderna, siffror och summor, ut i gränderna igen, mörker och kväll och bort till moderns hus för att där i två timmar sitta vid hennes sida och stirra innan hon på slaget nio slöt ögonen och han, nästan svimfärdig av trötthet, kunde kravla sig tillbaka till sitt kalla rum och där stupa i säng. I tio års tid hade detta pågått och han var utled på det, förbrukad till bristningsgränsen. /…/ Han mindes inte längre hur sann glädje kändes, det var åratal sedan han senast verkligen skrattade och han kunde inte längre minnas av vilken anledning det varit.” (Kandre, ”Bestiarium”, s. 54)

Det är lätt att förstå varför Doré är så trött på livet. En sådan livsföring som det föregående citatet beskriver hade med största sannolikhet kunna bryta ned vilken människa som helt till en glädjelös skugga. Att dag ut och dag in genomgå samma eländiga händelseförlopp tar helt enkelt död på livslusten. Man förvandlas i likhet med Doré till en pessimist; en dyster, modstulen person som ser livet i svart.

Som rubriken antyder har jag en teori om att den i början av romanen livsföraktande Doré omvandlas till en livsnjutare, att han helt enkelt lär sig att uppskatta livet och allt som det har ett erbjuda. Frågorna man då ställer sig är :

1.       När genomgår Doré denna omvandling?

2.       Varför genomgår Doré denna omvandling?

Enligt mig så finns det en tydlig gränsdragning mellan den ”gamla”, pessimistiska Doré och den ”nya”, romantiska Doré. Denna gräns går där Doré för första gången i sitt liv ser naturlandskapet, alltså när han sitter i droskan påväg till Sleepy Hole.

”Tillsammans betraktade de i tysthet det karga, förbiflimrande hedlandskapet, ja, Doré såg det nu för första gången och dess vindpinade skönhet förstummade honom så till den grad att han tills vidare helt glömde bort kvinnans närvaro. /…/ Den högt välvda, ursinnigs flammande kvällshimlen vibrerade av purpur, ceris, rosa och karmin, och när han lutade sig närmare fönstret såg han hur det röda tycktes strila ner genom luften likt tung, dyrbar likör.” (Kandre, ”Bestiarium”, s. 100)

Jag kan inte tolka Dorés reaktion när han såg naturlandskapet för första gången på något annat sätt än att han blev överväldigad. Det faktum att han beskriver landskapet i lyriska ordalag tyder på att han för första gången på många, många år känner lycklig. Landskapets skönhet får honom att befinna sig på gränsen till salighet och jag tror att det är här som Doré övergår från att ha varit en livsföraktande, glädjelös skugga till att bli en romantiker som njuter av livet i fulla drag.

Vad är det då som får Doré att bli en livsnjutare? Jag tror att det finns flera orsaker till att Doré börjar att uppskatta livet. En av dessa orsaker är det tidigare nämnda naturlandskapets inflytande på Doré. Skönheten som landskapet utstrålar gör ett sådant intryck på honom att han blir knäsvag. Den får honom att inse att det finns saker i livet värda att leva för.

En annan orsak till att Doré får en mersmak för livet är ironiskt nog mötet med fru Nowlin, en gammal tant som visar sig vara Dorés farmor och sedermera ärkefiende.

”Det var alltså såhär det kändes att verkligen till fullo leva; människor kom i ens väg, nya världar och livsöden uppenbarade sig, det ena ledde till det andra, sammanhangen föreföll till en början dunkla men blev med tiden allt mer uppenbara, allt hörde ihop, fjällen föll från ens ögon, byarna och städerna var små och vindpinade och de karga hedarna brann varje kväll ner till grunden i den nedåtgående aftonsolen bara för att nästa dag i gryningen återuppstå, man träffade märkliga gamla kvinnor och bjöds på utsökt mat.” (Kandre, ”Bestiarium”, s. 114)

Ytterligare en orsak till att Doré börjar njuta av livet är den mänskliga värme han får ta del av i den stad som utgör en hållplats i hans resa till Sleepy Hole.

”Han begav sig till torget där han köpte ett päron och en stor limpa vitt bröd att ha som färdkost. Vart han än gick möttes han av vänlighet och nyfikenhet. Man hälsade och log, lyfte på hatten, neg och bugade sig belevat och detta trots att han var en fullkomlig främling! Han kände sig sedd, bekräftad och styrkt i sin människoexistens.” (Kandre, ”Bestiarium”, s. 120)

Vad säger då romanen om den tid och det samhälle där den uppstått, det vill säga 1800-talets London? För mig förefaller det ganska uppenbart, särskilt med avseende på huvudkaraktären Dorés syn på livet i början av romanen. En stor, mörk plats som är till bristningsgränsen fylld av människor men där man ändå är helt anonyma för varandra. Romanen skvallrar om en tid där man håller varandra under noggrann uppsikt men ändå knappt noterar varandras existens. Ett samhälle där man blev tittad på, men inte sedd. Ett samhälle där man kunde bli hörd, men inte lyssnad på. Ett samhälle där man tappades på allt vad det heter glädje och livslust. Man skulle kunna sammanfatta det som att romanen berättar om ett samhället där man kunde vara helt ensam, fastän man omgavs av ett hav av andra människor.

Vad tror ni andra? Håller ni med om att Dorés livssyn förändras under romanens gång och i så fall när och varför?

//Dennis

Comments 2 Comments »

Se det här inlägget som en fristående fortsättning, eller möjligen en spin-off  på inlägget “Doré och Nanerl”.

Jag är säker på att ni håller med om att historien om Doré och Nanerl är en bihistoria. Den tar inte särskilt stor plats i Bestiarium och den för inte heller den “egentliga” historien framåt (såvitt jag har lagt märke till i alla fall).

Varför är den då ens med?

Jo, det är svårt att “undvika” (ordet passar inte riktigt, jag vet) kärlek i verkliga livet, och därför valde Mare Kandre att ta med Nanerl och hennes känslor för att göra Dorés liv mer verkligt. Det är i alla fall vad jag tror.

Kärleken är blind

Doré är så uppe i sig själv, han är hög och han märker inte vilken skada han gör mot Nanerl. Samtidigt undrar jag hur hon kan undgå att märka att han inte är vi sina sinnens fulla bruk. Särskilt med tanke på vilken personlighetsförändring som drogen innebär.

Å andra sidan heter det ju att “kärleken är blind“. Nanerl har nog inte många beundrare (återigen inget som någonsin sagts rakt ut, men en känsla jag får) och jag fick bilden av att Doré ser ganska bra ut – till exempel då han ser sig i spegeln i början av Bestiarium. Eller i alla fall gjorde, innan han slutade hoppas att modern skulle vakna ur koman.

Det var inte menat

Jag tror att hon alltid gillat Doré, och sedan när han började visa en ny sida av sig själv kunde hon inte låta bli att hoppas. Jag försöker inte göra Doré till en skurk nu, han förstår ju faktiskt inte ens att Nanerl tycker om honom. Det kan vi förstå på deras samtal på sidan 105 och framåt, då när Nanerl upptäcker att Doré ska lämna London.

Nanerls minst sagt häftiga reaktion beror helt enkelt på att hennes hjärta blev krossat. Det är det enda jag kan komma på, och jag tycker det verkar ganska logiskt att hon “blir som förbytt” och vill hämnas. Jag säger inte att det, såvitt jag vet, är en vanlig reaktion, men tider och människor förändras ;) .

Jag tror inte att Doré och Nanerl är menade för varandra, det skulle aldrig hålla. Eller vad tror ni?

Djuna, moder och Doré – ett Oidipuskomplex?

En annan väldigt viktig person som måste blandas in i “historien om Doré och Nanerl” är Djuna.

Jag är helt säker på att Doré egentligen har känslor för Djuna, barndomsväninnan. Då och då läste vi att Doré ser sin mor i Djuna och att i takt med att moderns minne bleknade bort så gick hans kärlek för henne över i Djuna, och förändrades från mamma-son-kärlek till man-kvinna-kärlek.

Jag hoppas i alla fall att familjekärleken övergick något annat. Annars skulle jag vilja påstå att Mare Kandre har skapat en omvänd variantOidipuskomplexet.

Oidipuskomplexet är ett begrepp inom psykologin som handlar om en son ovanligt starka känslor för son mor.

Dorés adjö till Djuna

För att åter visa på Dorés känslor för Djuna: när Doré lämnat lägenheten och Nanerl bakom sig köper han en bukett violer, och styr stegen mot moderns hus på Ormond Street där Djuna bor:

“Han sänkte blicken och stirrade tomt ner på de slokande blommorna och undrade vad det egentligen var han velat säga med att komma hit. Svaret tycktes infinna sig när han i nästa stund sömngångaraktigt forcerade trapporna och gick fram till dörren. Han höjde ena handen och skulle just fatta tag om den förgyllda dörrkläppen när han plötsligt hejdade sig och slöt ögonen. Han förde läpparna till dörren som han lidelsefullt kysste, lutade sig med hela sin tyngd mot det kalla, blanka, fernissade träet. Han stod en lång stund på detta vis, placerade sedan försiktigt blombuketten på trappavsatsen och backade sakta nerför trapporna” s. 109-110, Bestiarium (jag har gjort typografiska ändringar)

 

Det var mitt sista inlägg på den här bloggen. Det har varit roligt att diskutera Bestiarium med er allihopa! :D

/Camilla

Comments 1 Comment »

Doré tycks avsky “hyrestantens dotter” men det finns ord och handlingar som visar att han kan ha andra känslor för henne. Det blir mer och mer tydligt att samtidig som han föraktar henne dras han till henne.

Nu när det precis varit Alla Hjärtans Dag känns det passande att lägga upp ett inlägg om Dorés känsloliv. Eller kanske inte? Det är nämligen väldigt förvirrat och slutar inte så lyckligt…

Är Nanerl motbjudande…

Nanerl är den första personen vi får möta i Bestiarium, det är hon som väcker Doré ur drömmen (länka). Jag förstod ganska snabbt att Doré inte var någon stor beundrare av Nanerl. Istället ser han henne som ful, ja, han rentav äcklas av henne. Hon presenteras som “hyrestantens dotter” och beskrivs som en flicka med grova drag, torr och rödflammig, men samtidigt flottig, hud (s.11-12, Bestiarium). Jag får en stark känsla av att Doré ser ned på Nanerl:

“… det risiga svarta håret var arrangerat i en skrattretande håruppsättning/…/Han ville skratta rått åt hennes patetiska uppsnofsningsförsök” s. 12, Bestiarium

… eller tilldragande?

När Doré är mitt uppe i ett laudanumrus verkar han dock se Nanerl annorlunda:

“… inför berusningens annalkande kulmen anade han att hans tid var utmätt, och därför fick han en plötslig lust att/…/låta Nanerl badda hans sargade kinder (hade han förresten inte behandlat henne onödigt hårt?)” s. 84, Bestiarium (jag har gjort typografiska ändringar)

Snart inser läsaren att han dras till henne. Hans känslor gör helt om så fort han har fått i sig laudanum. Jag har två förklaringar.

1.      Doré är hög och har därför ingen som helst kontroll över sina känslor

Antingen är Doré helt borta och därför börjar få för sig att Nanerl är attraktiv, hon råkar helt enkelt vara den som finns närmast till hands.

“… till följd av berusningen hade han plötsligt drabbats av ett lika obegripligt som överväldigande starkt kvinnobegär. Det formligen brann i honom av lidelser och lustar och med ett trånsjukt, liksom knorrande tonfall som Nanerl aldrig hört honom använda förr undrade han om hon, Söta Nanerl, inte kunde hjälpa honom med såren.” s. 87, Bestiarium (jag har gjort typografiska ändringar)

2. Doré har inte insett att han är kär i Nanerl, eller vill inte erkänna det för sig själv

Det här känns lite långsökt, jag har inga bevis och jag tror inte riktigt på den teorin. Ändå känner jag att jag vill ha med den. Varför? Jo, Doré blir en lite bättre person än i alternativ ett. Och visst tenderar romaner att bli bättre om man tycker om huvudpersonen? Det tycker jag.

Obesvarad kärlek är olycklig kärlek

Nanerl har gått och blivit förälskad i Doré (okej, det står inte skrivet rakt ut – men går att läsa mellan raderna), men att de båda inte delar samma känslor visas i deras avskedsscen. Nanerl kommer in i hans rum med frukost och möts av ett chockerande besked; att Doré utan förvarning ska flytta till Sleepy Hole…

“Med ångerfylld stämma undrade hon till slut om han skulle resa bort.” s.105, Bestiarium (jag har gjort typografiska ändringar)

Doré forstätter obekymrat att packa tills han inser att Nanerl står kvar, tyst och blek. Hon undrar om han lämnar London på grund av en kvinna. Doré förstår inte att Nanerl är svartsjuk, han ser inte hennes känslor för honom.

“… modern hade ju varit kvinna, så Nanerl hade på sätt och vis rätt i sitt antagande. Något av detta måste ha synts tydligt i hans ansikte för plötsligt var det som om djävulen själv flugit i Nanerl. Hon blev som förbytt” s.106, Bestiarium (jag har gjort typografiska ändringar)

Slutet gott, allting gott – men då blev det ju inte

Nanerl har just fått sitt hjärta krossat, av någon som inte ens fattat vad han har gjort, och det är mer än hon kan hantera. Jag förstår att hon vill hämnas, det är kanske inte så konstigt att hon handlar som hon gör.

Hon river sig själv i ansiktet, så hårt att det börjar blöda, hon sliter av sig hättan hon har på huvudet och förstör frisyren och sliter sönder klänningen. Sedan skriker hon. För de grannar som kommer inspringande ser det ut som om Doré är på väg att begå våldtäckt.

Doré lyckas fly därifrån i samma stund som någon börjar ropa på polisen.

Slutsats

Här började jag skriva en sammanfattning, men den blev bara längre och längre, med nya vinklar och tankar. Till slut var den så lång att det behövdes mellanrubriker. Valet stod då mellan att korta ner inlägget, göra om det eller dela upp det.

Jag valde alternativ tre. Därför kan ni se inlägget “Lite tankar kring Nanerl och Doré – och Djuna” som en fristående fortsättning på det här. Enjoy :)

/Camilla

Comments No Comments »

Kom på en sak, 40 minuter innan bloggen ska vara klar.

-Romanen utspelas i England.

-Namnet på huvudpersonen Doré är franskt.

-Efternamnet van Patten är holländskt

-Betjäntet Hermes låter fransk.

Vilken nationsmix!!! Dock väldigt få engelska namn, hmm

Förlåt Mikaela. Nu sabbar jag din fina avsluting med mitt blixtinlägg

/Martin

Comments 1 Comment »

Hej bäste läsare!

 

Nu återstår det endast drygt 1 timmes bloggskrivande innan denna fina romanblogg stängs ned och försvinner från bloggosfären. Kan tyckas tråkigt, men allt det goda tar någon någon slut. (All good things come to an end.)

 

I mitt första inlägg där jag presenterade mig själv uttryckte jag mina mål med mitt bloggande. Jag ville bland annat diskutera och bearbeta romanen ”Bestiarium” med hjälp utav mina fantastiska bloggvänner.

Jag hoppas att du som läsare håller med mig när jag säger att jag tycker att vi på denna blogg har lyckats med ovanstående beskrivning, nämligen att diskutera och bearbeta romanen.

Vi har spekulerat i om det är en drömvärld Doré lever i (Se Isabellas inlägg) och om hans är vid livet genom halva boken (Se Camillas inlägg).

 

Jag tycker att vi har lyckats gå in på djupet när vi har försökt gräva fram ”Bestiariums” budskap ( Se ett av mina tidigare inlägg, Martins inlägg och Louises inläggoch kopplat romanen till romantiken (Se Louises inlägg), gotik (Se Martins inlägg)och metafysik (Se Isabellas inlägg).

 

Jag hoppas att du som läsare har varit tillfreds med våra diskussioner och anser dig ha sett en utveckling i vårt litterära samtal!  

 

/Mikaela

Comments 2 Comments »

Den senaste tiden har jag helt tappat inspiration till att bidra med något läsvärt i form av inlägg på denna blogg. Efter ett besök på wikipedia där sökordet blev Mare Kandre bestämde jag mig för att skriva detta. Jag har tänkt nosa lite på kopplingen som finns mellan Mare Kandres skrivande i Bestiarium, och metafysik, ett ord helt okänt för mig och säkert för fler. Men självklart är min tanke att utveckla detta ytterligare ;)

Något vi diskuterat frevent på denna blogg är drömvärlden vi upplever i Bestiarium, och hur det kan vara svårt att ibland avgöra vad som är dröm och vad som är verklighet (bl.a. i ett gammalt inlägg från mig; http://romanbloggen2.se/?p=148 och ett från Camilla; http://romanbloggen2.se/?p=359)

Jag fick upp ögonen när jag läste att det i Mare Kandres berättelser finns en uttalat metafysisk dimension. Jag bestämde mig för att undersöka.

- Metafysik är en gren inom filosofin som handlar om sådant vi inte kan uppfatta med våra sinnen, som finns bortom det fysiska. Det handlar om frågor som “finns gud?” och “vilken är människans plats i universum?” och det handlar om begrepp som existens, tid och rum.

- Det finns det en mer historiskt del om metafysikens födelse som går från Aristoteles, då termen “metafysik” härstammar från samlingsnamnet på fjorton av Aristoteles böcker. Begreppet och vad man räknar till metafysik har därefter förändrats under tidens gång, men det är inte något som känns relevant för mitt inlägg.

Det som fångade mitt intresse var delen om existens, tid och rum. Det som finns bortom det fysiska – jag kopplade direkt till Dorés drömmar och att det vi läser om i Bestiarium händer på en plats ingen kan kontrollera.
Då Doré försvunnit in i sina drömmar upphör han att existera för resten av världen och tid och rum förflyttas till ett ställe inte ens Doré kan styra över. (Jag utgår delvis från att Camillas teori om att Doré lever andra delen av romanen i sina drömmar; http://romanbloggen2.se/?p=359)

Förflyttande av tid och rum är en återkommande faktor i Bestiarium.
- Vi börjar i en, vad som verkar vara en vanlig stad i England (för mer beskrivande, se inlägg från våran allas Louise http://romanbloggen2.se/?p=359) för att sedan bege oss till en plats där allt verkar vara möjligt. Vi förflyttas till Sleepy Hole som är mer av en liten stad på landsbygden.
Det som händer nu är att den något realistiska värld vi började i blir mer lik en slags fantasivärld. Det här är något vi diskuterat i fler inlägg på bloggen så jag ska inte grotta in mig allt för mycket.

Men summa summarum, det jag vill säga med detta är att…
- Dorés existens går att ifrågasätta i den andra delen av romanen, och antalet frågetecken bara ökar när sista sidan är utläst, men det är verkligen något som sätter prägel på romanen och något som gör den intressant.
- Tid och rum förändras under berättelsens gång, då det tillslut blir svårt att avgöra vad som är dröm och vad som är verklighet och då vi förflyttar oss från en vanlig stad till något som mer liknar fantasi.
…och detta är då den koppling jag valt att göra från Bestiarium till metafysik.

/Bellsan

Comments 5 Comments »

(Jag tar mig friheten att lägga upp vinnarfabeln)

Efter omröstning om vem som skrev den bästa fabeln har vi kommit fram till ett resultat. Den som vann fabeltävlingen var MARTIN!

Här är Martins fabel:

“En faderlös man förlorar sin mor och hans liv blir till ett inferno. Men i arv från sin mor erhåller han en svart liten bok. Denna bok får honom att fly sitt nuvarande liv och påbörja ett nytt, där monster och överraskningar blir hans vardag.” 

Grattis!

Comments 4 Comments »